Om Muranoglas
Redan på 1200-talet blev ön Murano känt för att göra utsökta glasprodukter av hög kvalitet. Ön ligger strax norr om Venedig i Italien. Egentligen är det en grupp av öar som ligger tätt tillsammans omgivna av kanaler och sammanbundna av 9 broar. Under 1100 talet bestod Venedig mest av träbyggnader och beslöt därför att glasblåsarna inte fick arbeta inne i staden, och alla flyttades till Murano. Några århundrade senare var glasblåsar mycket väl anseeda i samhället, de fick bära svärd, något som bara de rikaste och mäktigaste fick. Döttrarna till glasblåsare giftes in i de rika familjerna och många glasblåsare blev mycket förmögna. För att Venedig skulle kunna behålla sitt monopol på fint glas förbjud man glasblåsare att lämna republiken, men lyckades ändå inte hålla kvar dem i landet. Tekniken har sedan 1400-talet spridit sig över världen, men än idag anses glaset från Murano hålla högst kvalitet.
Att göra det vackra och uppskattade Muranoglaset kräver stor skicklighet. Klart glas smälts, rullas och formas efter önskemål. När glaset fortfarande är mjukt trycks det lätt och flera gånger mot bladguld eller bladsilver. Därefter täcks bladmetallen med mer glasmassa och modelleras till sin slutgiltiga form, t ex hjärta, kub eller pärla.
Ibland används klart glas i tillverkningen men det vanligaste är att glasmassan färgas för att få fram den högt uppskattade livfullheten och det underbara skimret i glaset som förknippas med Muranoglas.
Valet av silver- eller bladguld avgörs av, vilken av dem som passar bäst till den aktuella färgen på glaset. Silver används oftast till kalla färger och ger glasprodukten ett mer klart och lite kyligt skimrande intryck, medan guld får glaset att ”glöda” och skimra i en varm nyans.
Hursomhelst är effekten magisk och det är anledningen till att Muranoglas är så populär i smycketillverkningen.